Välkommen tjugotjugoett
Snälla bjud oss på dans, fest och bankett
Nu önskar vi glitter och skratt
och en riktigt regnbågsskatt
Tjugotjugoett, hoppas du blir magnifik
låt oss nu få kramas i kubik
Vi har lärt oss vikten av det elementära
och fått tid för det skönlitterära
Välkommen tjugotjugoett
Kom jag kom du nya tid
Med tro, hopp, kärlek och fylld av frid.
Ovissheten
Det var längesedan jag var här nu. Kanske är det för att orden har hamnat på andra ställen. Kanske är det för att tankarna som snurrar i huvudet inte heller vågat sig ut helt. Det som förra våren var oroligt, osäkert och ovisst är en del av vardagen idag. Året smögs sig igenom en sommar, trampade mot hösten och julen som inte blev som andra jular. Det gick bra det också. Fast det vore trevligt att ha möjligheten att välja. Det här valen vi har tagit för givet som man aldrig insåg hur begränsande det skulle bli. 2020 kändes kanske som världens längsta år, fast ändå inte.
Arbetsplatsens utsikt förändrades, från mitt i smeten, om det nu kan vara det i en liten lagom by till än ännu mindre by med vy. Hade nog inte överlevt allt det ovissa om jag inte haft Lilla huset på Prärien utsikt över kullar och åkrar från det ljusa fönsterrika rummet.
Det är som att vi har fått sirapstid. Tid att se saker. Fast en del av mitt liv går fortfarande på högvarv och det är från det att barnen hämtats, till de sover, däremellan är det fram med mat, tandborstning, badning, bokläsning, disk, plock och förberedelser inför morgondagen. Så nästan precis som vanligt men ändå inte. Allt sker i familjebubblan.
Året alla önskade ta slut har nu övergått i ett nytt år. Hej 2021, vad ska du bjuda på? Fast det känns än mer ovisst, än mer splittrat så som det har inletts. Att vara mitt upp i något som kanske kommer ses som ett paradigmskifte. I skarven mellan då och en ny tid, är inte alltid helt lätt. Denna ovisshet och ständiga förändringar och polariserade informationsflöde det tar på energin ibland. Andra dagar är energi hög för man flödar på tacksamhet och att allt i min bubbla inte känns som nyhetsflödet man matas med. Denna otroliga ovisshet, att kanske de flesta börjar inse att vi inte kommer gå tillbaka till som det var förut.
Men vad är det då som ligger framför oss? Ja som vanligt när man inte är i nuet så kommer stressen, oron. Här och nu ser jag ut över vintervackra åkrar, kan ta en kopp kaffe, och andra vardagliga saker som genererar tacksamhet. Men när kommer vi få ta den där koppen kaffe med våra nära och kära runt ett matbord, inomhus? När kommer vi få kramas, träffas, mötas, med de som vi verkligen vill krama, träffa och möte. För det måste jag säga, att inte behöver träffa alla de som man kanske har tvingats möta innan hemmakontoret blev vardag, det saknar jag inte. Det är otroligt energihöjande att slippa förhålla sig till olika människor, deras energi, åsikter varje dag. Men nya oväntade möten blir kanske inte lika spontana som förut när många av oss sitter i våra bubblor.
Inte perfekt 